Lolo,
Vill manifestera dig på något vis. Därför skrevs dom här raderna.
I längtan efter dig. Till minne av underbara vackra dig.
Din syster och bästa vän Mia

Ett telefonsamtal.
Livet stannar upp.
Förändras.
Plötsligt och oväntat.
Allt står stilla och det är svårt att andas.
Ringer och ringer men luren gapar tyst.
Hotellet viskar hotfull ovisshet.
Semestern fylls av grå toner.
Och tårar.

Döden har kommit och den kom plötsligt.
Och oväntat.
En tsunami har sköljt in över tropiska öar.
Vår familj fanns där.

Min syster.
Min svåger.
Min systerdotter.
Min systerson.
Lolo, Jonas, Lina och Markus.

Irrar omkring.
Oförstående och illamående.
Overkliga.
Tar små steg för att inte ramla.
Allt känns vingligt.

Vänner letar på plats och väntar vid bussar.
Ingen kommer.
Vi är nära men ändå så långt borta.
En ö bort men vi når inte fram.

Ett samtal bekräftar vår oro.
Benen viker sig, som i film, hinner jag tänka.
Knäna slår i marken och luften går ur mig.
Jag andas ytligt och blir stel.
Sakta tar jag in vad som hänt.

Tre dygn har gått.
Det finns inget hopp.
Väskor packas snabbt. Flyg bokas.
Vi åker hem.

Fem trasiga människor.
Min familj.
Tagna av en tvär vändning i livet.
Vi tar flyget hem.
Vi våndas.

Din kropp är stel och har sitt fokus.
Vill inte känna.
Vill inte ta in.
Försöker hitta svar.
Försöker förstå.

Resan hem blir lång.
Sårade själar trängs på vårt plan.
Trevande ställer jag frågan om de sett någon syster till mig?
Kanske?
Möjligtvis?

Möts av tomma blickar och stumma svar.
Människor som sett döden på nära håll.
De andas också ytligt.
Deras kroppar är stela.

På planet tar skräcken plats i min kropp.
Skakar. Ohämmat och länge.
Finns ingen kontroll.
Kroppen lever sitt eget liv.
En ängel tar min hand och ger mig lugnande ord.
Sakta lugnas jag och stelnar till igen.

Barnen vakar över allt som händer.
De följer mig med blicken och undrar vart vägen leder.
Vad ska hända nu?
Vad gör vi nu?

Sakta närmar sig planet marken.
Högtalare meddelar att ta särskild väg.
Vi från Thailand.